Harry Potter and the Cursed Child av JK Rowling, John Tiffany & Jack Thorne

Jag har läxor och sånt, ni vet, men när jag kom hem från skolan en måndag tänkte jag läsa lite ur the Cursed Child. Just då hade jag knappt läst hälften. Jag tog lite oboy ... Började läsa ...

... Och kunde inte lägga ifrån mig boken (tro mig, jag försökte) förrän den var utläst. Här kommer
1) En lagom spoilerfri recension 
Harry Potter and the Cursed Child är helt klart läsvärd. Jag har sett att en del fans dissar manuset. Jag är inte en av dem.

Att läsa ett manus istället för en vanlig, hederlig Harry Potter-bok bekom mig inte. Det blev lite konstigare och inte riktigt lika levande och djupt som vanligt, men det spelar ingen roll. Karaktärerna och storyn kom ändå fram på ett schysst sätt.

I början fick jag den där fanfiction-känslan som folk har snackat om. Jag tror dock inte att det beror på berättelsen i sig, utan på det faktum att vi potterheads har varit utan nya verk så himla länge (Pottermore räknas inte). Vi är helt enkelt ovana vid att ha en hel, ny historia som är canon. Kanske. I alla fall blev jag allt mer såld på boken ju längre jag läste.

Jag ska inte spoila för mycket, men jag kan säga att det gick upp och ner i min själ heeeela tiden. Jag gillade vääärlden, magin, humorn, dramat, spänningen och allt sånt, men jag avskyr tidvändare. För de är så himla jobbiga. De bara ställer till det och gör allting mycket mer omkullkastande och svårt. Det är svårt för mig som läsare att stå ut med sådana svåra saker. Ah.

2) En recension med små spoilers
Vad som var bäst:
  -  Att vi får lära känna Snape och McGonagall bättre. Snape är knepig. Ingen lärare ska komma undan med att skrämma elever, men ibland är han en hjälte. Jag gissar att han har behövt kämpa mycket psykiskt.
  -  Att Albus och Scorpius är vänner. De var tvungna att bli det. Annars skulle jag bli besviken.
  -  Rons humor. Jag hade glömt bort hur härlig han är!
  -  Det faktum att D visade sig vara ond. Jag ba WHAT the fucking hell kommer hända nu och behövde gå och hämta ett till glas oboy för att ha tid att andas lite.
  -  Jag gillar goda slut. Det här var ett lagom slut. Dock ville jag ha MER! Skulle vara jättefint att få lära känna Rose, James, Lily och kanske Hugo också. Fast det är snällt att låta dem vara vanliga, anonyma ungdomar ibland.
  -  Familjekampen. Alltså att nedstämdheten är en del av berättelsen. Det är bra, för det skapar djup. Även magiker är människor.

Vad jag ogillade:
  -  Tidvändarnas rena existens.
  -  Den gyllene trion (Hermi, Ron, Harry). Visst, det var meningen att man skulle ogilla Harry. Det var en del av berättelsen, liksom, men holy Hagrid vad de var jobbiga. Minns dock inte riktigt varför jag tyckte så, men var definitivt bipersoner och inte huvudkaraktärer.
  -  Jag gillar inte Harry. (Ogillar honom så mkt att han får en egen punkt.) Kanske borde jag tycka att Albus och Scorpius är jobbiga som inte vill snacka med sina föräldrar, men jag tycker inte att de är jobbiga. Istället tar jag deras parti. Jag är ju nästan som dem.

I mitt namn - en bok om att vara trans av Moa-Lina Olbers Croall

(Läste för ut för några veckor sen.)

Här är en lista på saker jag uppskattar med boken:

• Den är ny och inte gammalmodig
• De personliga berättelserna är intressanta att läsa och är fint skrivna
• Olika personer har intervjuats (till de personliga berättelserna). De har olika ålder, bakgrund, erfarenheter, identiteter osv.
• Det finns en massa olika tips! Bland annat tips till cispersoner. Tips till transpersoner som vill utredas. Tips på böcker. Ordlistor. ...
• Några av personerna som har intervjuats har jag träffat irl och de är mkt coola! Kul att se dem vara med i en bok <3
• Boken är kort (omkring 200 sidor) och lätt att läsa
• Bokens färgtema är lila. Min favvofärg yay

Saker jag inte tycker lika mycket om:

• Typsnitten och textens stora storlek i vissa avsnitt var svåra att läsa. Mest för att jag inte är van vid dem, antar jag, men det störde min läsning. 
• Ibland var texten lite väl lättläst. Så där förenklad så att formuleringarna såg lite fula ut.
• Och jag är nog inte så bra på att läsa fackböcker. Inte ens I mitt namn. Fack fångar mig inte.

För att inte avsluta med det negativa kan jag dela med mig av av den enda bilden jag tog när jag läste boken. Tummen upp till estet!

"Och så vill jag rida ponnyer på Färöarna."

Om jag var din tjej av Meredith Russo

En bok som handlar om kärleks-, vänskaps- och familjeproblem i amerikanska Södern. Tonen känns typisk för tonårsböcker, men berättelsen är inte som de flesta andra historier om förälskade tjejer på high school. Grejen är att den här boken är queervänlig. Huvudpersonen Amanda är en (inte heteronormativ) transtjej och några av de vanliga personerna hon träffar visar sig vara queer, de med. Detta betyder dock inte att hela Amandas omgivning accepterar henne. Hon flyttar till en ny stad där ingen känner till hennes förflutna, vilket både är bra och dåligt för henne.

Jag tänkte först att jag inte gillade boken. Efter ett tag insåg jag dock att det är språket som är billigt. Vet inte om det är författarens eller översättarens fel. Till exempel upprepades ord på osnygga sätt. Star Wars är översatt till Stjärnornas krig, det står DITT tumblr istället för din (på sidan 251) och vid ett romantiskt tillfälle får vi veta att "stjärnorna tindrade". Vem skriver ens att stjärnor tindrar i en ungdomsroman? Den beskrivningen passar bättre i klyschiga låttexter eller barnböcker.

Pappans snubbighet störde mig också. Jag köpte inte att han var så stereotypiskt macho, men så småningom framgick det varför och han visade sig vara en komplex karaktär!

Boken är precis lagom lättläst och jag gillar att lite allt möjligt kommer upp, såsom kloka tankar om religiös tro, självförtroende, kvinnoförakt och fattigdom.

Många böcker om transpersoner handlar om att komma ut och bli accepterad. Den här handlar snarare om att inte komma ut (eftersom Amanda passerar som tjej) och att acceptera sig själv bland nya vänner. Underbart att läsa om!

Boken är inte världsbäst när det kommer till att utbilda läsarna om verklighetens transpersoner. Till exempel har Amanda genomgått operationer innan hon ens fyllt 18. Det gör dock ingenting, för Meredith Russo har skrivit ett fantastiskt litet efterord där hon bl a berättar varför hon gjorde Amanda till en normativ och icke-utmanande transperson. Hon vände sig också till oss transpersoner med stöttande ord som jag har hört många gånger tidigare, men ändå blev väldigt rörd av. Om jag var din tjej är en fin bok.

"Till mina transläsare: Det är okej om du inte är som Amanda. Hon är inte verklig, men det är du."

Skolan är tjuvar

Skolan stjäl all min energi och tiden springer lika snabbt som Usain Bolt. Sedan senaste bokinlägget har jag läst fem böcker. Har inte ens skrivit upp dem i min fina läsdagbok. Så miserable.

Igår läste jag lite för första gången på många dagar (två veckor?). Boken heter Om jag var din tjej och är skriven av Meredith Russo. Hittils har jag läst en femtedel och jag känner att den inte är en ny favorit. Det förvånar mig inte att boken är Russos debut, men trots bristerna har jag fastnat innanför pärmen. Bara att luta sig mot kuddarna och stirra på ord efter ord från vänster till höger minut efter minut är förstklassig underhållning. Det påminns jag om efter varenda liten läspaus jag har. Så fkn coolt. Älskar att läsa.

George av Alex Gino

Jag ville självklart vara med i Sommarboken i år; den där grejen att en ska läsa ett visst antal böcker och få en bok i belöning, ni vet.

Under deadline-dagen insåg jag att jag inte hade skrivit eller ritat något ännu. Jag tittade i min läsdagbok och försökte välja ut sommarens favorit. De bästa jag hade läst var nog Ett folk utan land av Melina Marchetta eller Du, bara av Anna Ahlund. Jag orkade dock inte göra någon avancerad bild och valde istället den som jag redan hade en bildidé till: George av Alex Gino!

George/Melissa är en nioåring som lever ett hyfsat vanligt liv tillsammans med sin mamma, storebror och bästa kompis Kelly. I skolan ska Melissas* klass göra en pjäs efter boken Min vän Charlotte, varpå alla killar ska provspela för huvudpersonen (grisen) Wilbur och tjejerna ska testa att vara hjälten (spindeln) Charlotte. Melissa vill verkligen, verkligen vara Charlotte, men hon vet inte ens om läraren kommer låta henne provspela för den rollen ...

I min läsdagbok har jag kommenterat den här boken med orden "Underbar bok med oväntade vändningar. Skriven på ett sätt som är fint, trots enkelheten. Krossade mitt hjärta när huvudpersonen var ledsen, för jag kan relatera." 

Boken handlar basically om Melissas identitet. En får följa hennes inre och yttre kamp att komma ut som transtjej och få sin omgivning att se henne som den hon vill vara. Komma ut-historien välvs kring berättelsen om skolpjäsen på ett naturligt och effektivt sätt. 

Många barnböcker är förutsägbara och tråkiga, men den här boken innehåller karaktärer som (precis som verklighetens personer) inte är likadana på insidan som på utsidan. Ta Melissas störiga brorsa, till exempel. Är han snäll eller dum? Och kommer Melissas lärare acceptera henne som Charlotte? Boken slutar givetvis lyckligt, men på vägen hinner det ena och det andra inträffa.

Det faktum att jag kan känna igen mig i Melissa bidrar säkert till att jag gillar boken lite mer. Den träffar mig på ett annat sätt än vad den träffar cispersoner/personer som inte har haft liknande erfarenheter. Det är varken bra eller dåligt, antar jag. Som författaren Alex Gino säger: "My point is, it takes a special person to cry over a book. It shows compassion as well as imagination." 

Jag gillar inte att boken har stereotypiska drag över sig. Nej, det är verkligen inget fel med att vilja vara en feminint kodad tjej som bojkottar sin maskulint kodade kropp och hyllar smink, men jag önskar att boken hade förmedlat att en transtjej kan vara precis hur som helst och inte bara som normen. Vid ett tillfälle säger Kelly typ att "Inte visste jag att du var en så tjejig tjej", vilket visar att hon är medveten om att det finns olika typer av tjejer :), men någon gång säger storebrorsan snällt att "Du är inte så bra på att vara kille". Det tolkar jag som att killar ska vara på ett visst sätt :(. 

Jag vet att det inte finns många barnböcker med transtema ännu och att jag inte borde förvänta mig storslagenhet direkt, men med tanke på att Alex Gino själv är genderqueer (enligt hens blogg) tänker jag att lite större normkritik inte är för mycket begärt. Boken George är dock Ginos debut. Vi får se vad som kommer i framtiden!

⚧

*Jag skrev först George istället för Melissa, eftersom detta är en bokrecension och Melissa byter namn offentligt först i slutet av boken, men sedan surfade jag in på Alex Ginos blogg. Gino använder namnet Melissa och skriver så här: ..."I have now landed in a position where I have effectively deadnamed my main character. Deadnaming is using someone’s birth name when another name, often a name with different gender markers, has been offered. Conveniently, Melissa is a fictional character, so she is not personally injured by my lapse in judgement. [...] Still, it’s important for me to acknowledge if I had the chance to do it over, I would have named my debut differently." 

Som alla mina fellow queers vet (eller i andra fall lär sig just nu) så är det fullkomligt oacceptabelt att använda någons dödnamn utan lov, så jag skriver Melissa! 

Regn och åska av Håkan Lindquist

Den här boken börjar med att Oskar från Visby är i Tallin och börjar crusha på en främling som står några meter bort. Främlingen, vilken heter Rein, råkar lyckligtvis crusha tillbaka. Detta leder till att de - efter några minuters blygsamhet - går fram till varandra och börjar snacka. De inser genast att de måste träffas igen, vilket de också gör.

Det är basically hela boken. Det enda de gör är att vara lyckligt kära i varandra. Visst, det är lite längtan, funderande och några vågor av tvivel, men inget av det framställs på ett gripande sätt. Allt är för uppenbart. En får veta att Oskar utvecklas under historiens gång, men inte för att det framgår mellan raderna, utan för att Oskar själv tänker att han har förändrats så här och så där.

Det faktum att de båda är killar tar ingen stor plats. Ingen i deras närhet bryr sig riktigt och är bara glada för deras skull. Därför är händelsen med de svartklädda ännu mer konstig och orealistisk. (Två främlingar som ser hotfulla ut slår dem litegrann när de är ute och går på promenad.) Varför? Om författaren ville ha med homofobi i boken kunde det väl ändå ha skildrats i någon mer genomtänkt händelse?

Det finns en hel del trevliga saker som hade kunnat få mig att gilla boken. Rein och Oskar delar konstintresse, är fundersamma, skriver brev, pratar om regn och liknelser, går på Café, är hoppfulla ... Det som ändå förstör allt (för mig) är språket. Lättläst och tydligt kan jag tåla, men inte stela uttryck och upprepningar. Till exempel är Rein och Oskar inte kära. De är förälskade. Bara förälskade. Och de är mycket förälskade. De är mycket av ganska mycket, faktiskt. De är mycket glada, har det mycket bra, längtar efter varandra mycket. Rein är mycket fin.

Förstår ni? Så stelt! Ingen charm i det. Språket passar liksom inte med storyn. Jag tänkte att det berodde på att boken är mycket gammal, men nej, den kom ut 2011 och det var inte så himla länge sen. Det som får en tumme upp är inslagen av estniska. De är mycket intressanta.

Rekommenderar den här boken till någon som inte är lika dyster som jag och som vill läsa ännu en historia om vita cisbögar/bis/pans.

Djävulens fotspår av E.E. Richardson

ETT I ELD, TVÅ I BLOD ...

TRE I STORM OCH FYRA I FLOD ...

FEM I VREDE, SEX I HAT ...

Det var bara en lek, ett test på hur modig man var; djävulens fotsteg, tretton klivstenar, och den du klev på berättade hur du skulle dö. Bara en lek och ingen hade ju någonsin dött av den. 

Men för Bryan är det blodigt allvar. Han vet sanningen. Han har sett Mörkermannen, för Mörkermannen tog hans bror Adam för fem år sedan, när de var ute och lekte i parken. När Bryan träffar två andra killar i sökandet efter Mörkermannen förstår han att Adam inte var den förste som försvann - någon eller något är ute efter barnen i staden ...

Det är min svensklärares fel att jag läste den här boken. Hon tyckte att skräck/rysare skulle bli ett bra tema, så vi gick till skolbibblan och drog ut en massa bokryggar som såg läskiga ut. Jag valde Djävulens fotspår. Den såg ut att vara lätt att läsa.

Skräck är inte min grej. Det är alldeles för mörkt, för läskigt, för hopplöst, för lätt att tro på och givetvis går det inte att sluta sträckläsa (skräckläsa, höhö). Jag undrar vad det är som gör så att vissa inte klarar av skräckhistorier. Är vi för lättskrämda? Har för lätt för att fantisera och få bilder i huvudet? Har svårt för att glömma? Råkar bo på fel ställen? (Jag bor på ett ställe där en inte bör vara mörkrädd.)

I alla fall sträckläste jag boken, som sagt. Hur brukar skräckböcker vara? Jag märkte att karaktärerna i denna inte tog lika mycket plats som i de böcker jag vanligen läser. Ofta är karaktärerna berättelsen. I den här var de istället verktygen.

Djävulens fotspår får ett högt betyg från mig. Speciellt slutet, för historien som alla ledtrådar leder fram till är väldigt intressant. Och hemsk. Rekommenderar till alla som söker en ruskig bok som är lätt att ta sig igenom.

Förresten: Barn. Barn är jättejobbiga, men de är fantastiska. Deras inre världar är så gränslösa. Det märker en när en läser vissa böcker.

Du, bara av Anna Ahlund

Gah. Blä. Uäh. Jag tycker om den här. ♥

Du, bara utspelar sig i ett sommarvarmt Sverige och handlar om John, som blir kär i Frank. Frank är dock redan tingad av storasyrran Carro. Och hon är van vid att få som hon vill.

Det är bara början av boken. Triangeldramat är egentligen ingen stor grej. Mer stort är det som händer i Johns huvud. Och i Franks huvud, för även om det inte är honom vi följer, får vi lära känna honom. Och de är så fina, allihop! John och Frank och Carro och den konstnärliga Elli. De är fina, fastän de gör fel ibland. Och de är färgstarka trots att de är så fina. Det är inget mesigt smör i den här boken, utan historien innehåller vändningar som gör så att läsaren inte kan säga vad som ska hända på nästa sida. Drama är min favoritgenre och tragiska feelgood-böcker är de bästa. Detta är en sådan bok. Inte konstigt att jag gillar den.

Boken utspelar sig i Uppsala på tvåtusentalet och allting är som i verkligheten, utom en grej. En enda liten grej, som samtidigt är jättestor. Nämligen heteronormen. Heteronormen finns inte med! Inte överhuvudtaget! Vill slå huvudet i väggen, för faan, varför finns heteronormen i vårt samhälle? Den är bara jobbig och den här boken visar att den bara är överflödig. På riktigt.

En annan liten grej jag lade märke till är köttätandet. Eller rättare sagt; avsaknaden av kött. De äter ganska mycket. Det är pizza med svamp, macka med ost och gurka, pasta med sås och en hel del annat, men ingenstans nämns något köttigt. Ordet "vegetariskt" nämns inte heller. Som om det är ett överflödigt ord. Det är underbart.

Läs boken! Och berätta om ni hittar något icke-vegetariskt, jag kan ha missat något.

Brb, ska gå och vika tusen papperstranor precis som Frank.

Är en bokblogg som en offentlig läsdagbok?

Halloj alla fina!

Idag när jag satte punkt på den allra sista sidan i min läsdagbok, bestämde jag mig för att göra en bokblogg. Jag vill testa om jag klarar av det och om det kan hjälpa mig att bli mer bokkunnig. För tillfället läser jag inga bokbloggar aktivt, men jag har hittat några som verkar spännande att följa. I alla fall tänker jag inte ha några krav eller riktlinjer med denna blogg, utan kommer bara skriva vad jag känner för.

Detta betyder inte att jag kommer dissa fenomenet läsdagbok. Nope. Jag ska absolut införskaffa en ny, privat läsdagbok med riktiga papperssidor. Rekommenderar verkligen er alla att också skaffa en. För er egen skull. Ni behöver inte läsa andras läsdagböcker eller bokbloggar och ni behöver inte visa upp era läsdagböcker om ni inte vill. De kan leva upp till sitt namn och vara privata, som de flesta dagböcker brukar vara.

Tips till dagbokförandet:

• Strunta i att sammanfatta bokens handling. Skriv istället ner vad du tyckte om boken. Det är mycket roligare att titta tillbaka på. Var genuin när du skriver tankarna. Tänk att ingen annan ska läsa dem och att bara du behöver förstå dem.

• Skriv om boken så snart som möjligt. Betygsätt den med stjärnor, i alla fall. Ibland har jag inte orkat skriva förrän efter några dagar. Då har det varit svårt att komma ihåg hur jag faktiskt kände när jag läste boken och betygsättningen grundar sig mer på minnet än på den faktiska upplevelsen. Seeegt.

• Fokusera på detaljer! Vad var bra? Vad var dåligt? Tröttna inte genom att känna dig tvungen att skriva om allt.

• Bestäm vad du ska ta med. Jag läser en hel del korta, lättlästa barnböcker varje år, eftersom jag har småsyskon som strör böcker omkring sig. De har jag inte ork nog att ta med i dagboken. Jag skriver inte heller upp filmer. Har försökt göra det, men glömmer hela tiden.

Jag önskar mig själv lycka till med bokbloggandet!