Det är basically hela boken. Det enda de gör är att vara lyckligt kära i varandra. Visst, det är lite längtan, funderande och några vågor av tvivel, men inget av det framställs på ett gripande sätt. Allt är för uppenbart. En får veta att Oskar utvecklas under historiens gång, men inte för att det framgår mellan raderna, utan för att Oskar själv tänker att han har förändrats så här och så där.Det faktum att de båda är killar tar ingen stor plats. Ingen i deras närhet bryr sig riktigt och är bara glada för deras skull. Därför är händelsen med de svartklädda ännu mer konstig och orealistisk. (Två främlingar som ser hotfulla ut slår dem litegrann när de är ute och går på promenad.) Varför? Om författaren ville ha med homofobi i boken kunde det väl ändå ha skildrats i någon mer genomtänkt händelse?
Det finns en hel del trevliga saker som hade kunnat få mig att gilla boken. Rein och Oskar delar konstintresse, är fundersamma, skriver brev, pratar om regn och liknelser, går på Café, är hoppfulla ... Det som ändå förstör allt (för mig) är språket. Lättläst och tydligt kan jag tåla, men inte stela uttryck och upprepningar. Till exempel är Rein och Oskar inte kära. De är förälskade. Bara förälskade. Och de är mycket förälskade. De är mycket av ganska mycket, faktiskt. De är mycket glada, har det mycket bra, längtar efter varandra mycket. Rein är mycket fin.
Förstår ni? Så stelt! Ingen charm i det. Språket passar liksom inte med storyn. Jag tänkte att det berodde på att boken är mycket gammal, men nej, den kom ut 2011 och det var inte så himla länge sen. Det som får en tumme upp är inslagen av estniska. De är mycket intressanta.
Rekommenderar den här boken till någon som inte är lika dyster som jag och som vill läsa ännu en historia om vita cisbögar/bis/pans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar