Du, bara utspelar sig i ett sommarvarmt Sverige och handlar om John, som blir kär i Frank. Frank är dock redan tingad av storasyrran Carro. Och hon är van vid att få som hon vill.
Det är bara början av boken. Triangeldramat är egentligen ingen stor grej. Mer stort är det som händer i Johns huvud. Och i Franks huvud, för även om det inte är honom vi följer, får vi lära känna honom. Och de är så fina, allihop! John och Frank och Carro och den konstnärliga Elli. De är fina, fastän de gör fel ibland. Och de är färgstarka trots att de är så fina. Det är inget mesigt smör i den här boken, utan historien innehåller vändningar som gör så att läsaren inte kan säga vad som ska hända på nästa sida. Drama är min favoritgenre och tragiska feelgood-böcker är de bästa. Detta är en sådan bok. Inte konstigt att jag gillar den.
Boken utspelar sig i Uppsala på tvåtusentalet och allting är som i verkligheten, utom en grej. En enda liten grej, som samtidigt är jättestor. Nämligen heteronormen. Heteronormen finns inte med! Inte överhuvudtaget! Vill slå huvudet i väggen, för faan, varför finns heteronormen i vårt samhälle? Den är bara jobbig och den här boken visar att den bara är överflödig. På riktigt.
En annan liten grej jag lade märke till är köttätandet. Eller rättare sagt; avsaknaden av kött. De äter ganska mycket. Det är pizza med svamp, macka med ost och gurka, pasta med sås och en hel del annat, men ingenstans nämns något köttigt. Ordet "vegetariskt" nämns inte heller. Som om det är ett överflödigt ord. Det är underbart.
Läs boken! Och berätta om ni hittar något icke-vegetariskt, jag kan ha missat något.
Brb, ska gå och vika tusen papperstranor precis som Frank.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar