ETT I ELD, TVÅ I BLOD ...
TRE I STORM OCH FYRA I FLOD ...
FEM I VREDE, SEX I HAT ...
Det var bara en lek, ett test på hur modig man var; djävulens fotsteg, tretton klivstenar, och den du klev på berättade hur du skulle dö. Bara en lek och ingen hade ju någonsin dött av den.
Men för Bryan är det blodigt allvar. Han vet sanningen. Han har sett Mörkermannen, för Mörkermannen tog hans bror Adam för fem år sedan, när de var ute och lekte i parken. När Bryan träffar två andra killar i sökandet efter Mörkermannen förstår han att Adam inte var den förste som försvann - någon eller något är ute efter barnen i staden ...
Det är min svensklärares fel att jag läste den här boken. Hon tyckte att skräck/rysare skulle bli ett bra tema, så vi gick till skolbibblan och drog ut en massa bokryggar som såg läskiga ut. Jag valde Djävulens fotspår. Den såg ut att vara lätt att läsa.
Skräck är inte min grej. Det är alldeles för mörkt, för läskigt, för hopplöst, för lätt att tro på och givetvis går det inte att sluta sträckläsa (skräckläsa, höhö). Jag undrar vad det är som gör så att vissa inte klarar av skräckhistorier. Är vi för lättskrämda? Har för lätt för att fantisera och få bilder i huvudet? Har svårt för att glömma? Råkar bo på fel ställen? (Jag bor på ett ställe där en inte bör vara mörkrädd.)
I alla fall sträckläste jag boken, som sagt. Hur brukar skräckböcker vara? Jag märkte att karaktärerna i denna inte tog lika mycket plats som i de böcker jag vanligen läser. Ofta är karaktärerna berättelsen. I den här var de istället verktygen.
Djävulens fotspår får ett högt betyg från mig. Speciellt slutet, för historien som alla ledtrådar leder fram till är väldigt intressant. Och hemsk. Rekommenderar till alla som söker en ruskig bok som är lätt att ta sig igenom.
Förresten: Barn. Barn är jättejobbiga, men de är fantastiska. Deras inre världar är så gränslösa. Det märker en när en läser vissa böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar