Harry Potter and the Cursed Child av JK Rowling, John Tiffany & Jack Thorne

Jag har läxor och sånt, ni vet, men när jag kom hem från skolan en måndag tänkte jag läsa lite ur the Cursed Child. Just då hade jag knappt läst hälften. Jag tog lite oboy ... Började läsa ...

... Och kunde inte lägga ifrån mig boken (tro mig, jag försökte) förrän den var utläst. Här kommer
1) En lagom spoilerfri recension 
Harry Potter and the Cursed Child är helt klart läsvärd. Jag har sett att en del fans dissar manuset. Jag är inte en av dem.

Att läsa ett manus istället för en vanlig, hederlig Harry Potter-bok bekom mig inte. Det blev lite konstigare och inte riktigt lika levande och djupt som vanligt, men det spelar ingen roll. Karaktärerna och storyn kom ändå fram på ett schysst sätt.

I början fick jag den där fanfiction-känslan som folk har snackat om. Jag tror dock inte att det beror på berättelsen i sig, utan på det faktum att vi potterheads har varit utan nya verk så himla länge (Pottermore räknas inte). Vi är helt enkelt ovana vid att ha en hel, ny historia som är canon. Kanske. I alla fall blev jag allt mer såld på boken ju längre jag läste.

Jag ska inte spoila för mycket, men jag kan säga att det gick upp och ner i min själ heeeela tiden. Jag gillade vääärlden, magin, humorn, dramat, spänningen och allt sånt, men jag avskyr tidvändare. För de är så himla jobbiga. De bara ställer till det och gör allting mycket mer omkullkastande och svårt. Det är svårt för mig som läsare att stå ut med sådana svåra saker. Ah.

2) En recension med små spoilers
Vad som var bäst:
  -  Att vi får lära känna Snape och McGonagall bättre. Snape är knepig. Ingen lärare ska komma undan med att skrämma elever, men ibland är han en hjälte. Jag gissar att han har behövt kämpa mycket psykiskt.
  -  Att Albus och Scorpius är vänner. De var tvungna att bli det. Annars skulle jag bli besviken.
  -  Rons humor. Jag hade glömt bort hur härlig han är!
  -  Det faktum att D visade sig vara ond. Jag ba WHAT the fucking hell kommer hända nu och behövde gå och hämta ett till glas oboy för att ha tid att andas lite.
  -  Jag gillar goda slut. Det här var ett lagom slut. Dock ville jag ha MER! Skulle vara jättefint att få lära känna Rose, James, Lily och kanske Hugo också. Fast det är snällt att låta dem vara vanliga, anonyma ungdomar ibland.
  -  Familjekampen. Alltså att nedstämdheten är en del av berättelsen. Det är bra, för det skapar djup. Även magiker är människor.

Vad jag ogillade:
  -  Tidvändarnas rena existens.
  -  Den gyllene trion (Hermi, Ron, Harry). Visst, det var meningen att man skulle ogilla Harry. Det var en del av berättelsen, liksom, men holy Hagrid vad de var jobbiga. Minns dock inte riktigt varför jag tyckte så, men var definitivt bipersoner och inte huvudkaraktärer.
  -  Jag gillar inte Harry. (Ogillar honom så mkt att han får en egen punkt.) Kanske borde jag tycka att Albus och Scorpius är jobbiga som inte vill snacka med sina föräldrar, men jag tycker inte att de är jobbiga. Istället tar jag deras parti. Jag är ju nästan som dem.