MIN HEMLIGA DIKT LÄCKTE UT TILL HUNDRATALS (obs bara clickbait)

Det har nu gått några veckor, men jag måste ändå skriva det här inlägget. Jag har trots allt blivit publicerad i en riktig, tryckt bok för första gången ever. Populär Poesi hade en dikttävling. 20 dikter valdes ut: 10 från min skola och 10 från resten av Sverige. En person i varje kategori blev förstavinnare och jag blev den ena! Alla tjugo dikter finns nu i en fin liten bok som heter Krispiga kaskader.

Mina bilder på framsidan och till Nilasamaa Azimis dikt.

Här är historien om min vinnardikt:
Min svensklärare sa att alla i klassen skulle delta i tävlingen. Inte ens jag blev särskilt glad över det. Jag hade ingen gammal dikt som gick passade i temat ("nära och fjärran"), så jag var tvungen att göra en ny. Orka.

Jag var i alla fall nöjd med dikten som jag fick ihop. Den var bra, men absolut inte tillräckligt bra för att bli en av de tio vinnarna. Sanningen är att jag inte ville vinna överhuvudtaget, eftersom dikten är personlig... Den är inte privat på något sätt. Den kanske inte ens handlar om mig. Men i alla fall tänker ju alla att den handlar om mig (or at least they should) och det känns lite lustigt.

Here it is. Om du inte kan läsa på bilden, så klicka här.

Nu har jag och el poema uppmärksammats i tidningar och i radio och på nätet tack vare tävlingen. Är mkt stolt och mkt glad. Fast jag är kluven över formatet. Grejen är att jag inte skrev dikten. Jag pratade den. Det är därför jag tackade ja till att läsa upp den själv på prisutdelningen i skolans aula. Den har en rytm och ovana läsare (dvs många i min omgivning) kan inte höra rytmen. Jag vet inte hur den låter i deras huvuden.

Btw var det jag och mina mediaklasskompisar som formgav och illustrerade boken, så jag har dessutom fått fyra foton publicerade! Elsa tog fotot till min dikt (se ovan). På ett sätt gillar jag det inte, för det är inte min stil. Jag använder åtminstone inte klockor; speciellt inte klockor som ser ut att passa det senaste modet. Fotot passar inte in i min bild av dikten, vilket gör att den får en ytterligare dimension. Min dikt har fått sitt eget lilla liv. Och det är bara bra.

Louise Halvardsson är en av mina förebilder, så det var kul att just jag fick ta bild till hennes dikt. Samma sak med Nora Hultman, som går i min parallellklass!