De vandrande städerna av Philip Reeve

Det här är inget annat än en dystopi där vår moderna teknik är bortglömd istället för överutvecklad. Tekniken som har överlevt är i steampunk-stil. De använder alltså saker som luftballonger och luftskepp, vilket jag tycker om. Fenomenet vandrande städer hade jag inte hört talas om innan, men det fungerade också bra i den här boken. Jag tror dessutom att många svenskar kommer ihåg boken tack vare att titeln är så udda!

När jag läste boken första gången (för minst fem år sen) förstod jag inte allt. Det enda jag mindes var att Londons (vandrande) avloppssystem var hemskt. Det gjorde tydligen starkt intryck på mini-Ull. Den här gången var det i alla fall lättare att hänga med i svängarna och ibland blev jag riktigt fast.

Boken är rätt rolig. Till exempel får man veta att större delen av jordens befolkning dog under ett krig som kallas för  "sextiominuterskriget"! Det låter ju faktiskt trovärdigt! (Tyvärr......)

[...] hon var fullt sysselsatt med att riva den till remsor som hon använde till att förbinda sitt skadade ben.
"Hallå!" sade han. "Det där är en av mina bästa skjortor!"
"Jaså?" svarade hon utan att titta upp. "Det här är ett av mina bästa ben."

Negativt:
 - Jag kunde förutse vad Törnskatas högsta önskan var lååångt innan författaren avslöjade det.
 - Ibland kändes boken lite väl lång och händelserik.
 - Det märks att den är skriven för evigheter sen (utgiven 2001), för den moderna tekniken som befolkningen gräver fram är 90-tal och inte 2000-tal...
 - Jag är besviken på att en och annan karaktär som hade mycket potential för att bli en framtida huvudkaraktär bara eliminerades hänsynslöst. Inte ok! 

För övrigt är det en bok jag verkligen rekommenderar. Jag måste läsa fortsättningen snart.