Hagelfylld motvind med sol i horisonten

Exakt så var det när jag cyklade hem idag. Den klara luften fylldes av några små snöflingor som förvandlades till stora, blöta snöklumpar. Så småningom ersattes snön av tusentals små hagelkorn som brände i ansiktet. Vinden blåste av både tröjluvan och jackhuvan, men vid vägens ände sken ändå solen genom molnen.

Literally.

... Men även bildligt talat.

I skolan blåser en hagelfylld motvind, för jag har halkat efter och har en massa provplugg och uppgifter att göra på en och samma gång. Egentligen borde jag inte sitta här och skriva, men jag vill berätta om solen i horisonten.

Solen dök upp i torsdags kväll, på skolans TED-talk i aulan. Peter var på scen och pratade bland annat om skrivande i länet vs andra ställen (typ Great Britain). Skribenterna där borta pratar mycket mer om och med varandra, sa han. De tipsar om varandra, är väldigt inbjudande och hjälper ofta varandra, till skillnad från Sveriges författare som inte är mentorer på samma sätt. Wow, tänkte jag, för jag har flera förebilder som jag inte vågar prata med för att jag "inte vill störa osv".

I aulan den kvällen fanns ett levande bevis på att skribenter från GB är stöttade, för bredvid mig i publiken satt en poet som inte förstår svenska, men som ändå orkade vara där. Jag blev väldigt glad. Väldigt inspirerad. Väldigt taggad på att skriva och prata och vara snäll.

Poeten är en av de där förebilderna jag har. Hon heter Mel och är engagerad i Young Writers Lab, som jag också är en del av, från och med typ igår (coolt). Bilden på mina händer där jag låtsas göra anteckningar tog hon när vi sågs i helgen. Sen gjorde jag anteckningar på riktigt, like a cool kid.

Inte undra på att jag vill lägga läxorna åt sidan. Fokusera på att skriva. Tänka. Känna. Lära mig engelska och träffa andra udda människor. Men jag har prov imorgon.

Kreativitetsdag på skolan

Idag var det kreativitetsdag aktivitetsdag med alla tvåor + IM. Jag hade bild i två och en halv timme. Det var kul, för tre fina kompisar var också där. 

Först skulle vi göra en sorglig bild med kol eller blyerts och sedan en bild som uttryckte glädje/upprymdhet med akvarell. Läraren sa att den mörka bilden brukar vara svårast, men vi tyckte tvärt om. På den sorgliga bilden bara tog jag kolstiftet och gjorde någonting, men jag hade inte lust att göra något glatt. Till slut skrev jag ner slutet av Niklas Mesaros dikt Här är vi nu. För det är en fin dikt.

Efter lunch gick jag till hantverk, aka skylt-verkstaden. Jag hade valt hantverk ihop med två klasskompisar, men de hade fått det på morgonen istället. -.- Tack och lov klarade jag mig ändå. Jag bara valde en bit trä, kom på en text, lät en maskin göra texten, spraymålade bokstäverna silver, slipade bort färgen som kom utanför, målade med lila glitterfärg och oljade skylten.

The Room of Requirement (vid-behov-rummet) finns på Hogwarts. Det är ett rum som ändrar sig beroende på vad en behöver. Till exempel kan det bli ett badrum om en letar efter en toa eller ett stort klassrum om en behöver ett stort klassrum. Jag tycker att mitt rum är ett väldigt bra ställe där jag kan spendera större delen av mitt liv, så jag kommer sätta upp skylten i mitt rum!

Aktivitetsdagen skulle varit jättekul om jag bara hade kunnat vara med några kompisar på eftermiddagen också. Visst är det najs att träffa nytt folk, men jag pallar faktiskt inte prata med folk om jag inte har några energi-givande kompisar som vaktar min rygg. Dagen var kul i alla fall. Jag gillar min skylt.

Blogg.se vs Blogspot/Blogger

Jag är noob när det kommer till bloggande, men här kommer mina tankar:

Blogg.se: 
   + Mobilappen fungerar jättebra att blogga från. Bloggers app var typ värdelös senaste gången jag testade den.
   + Besöksstatistiken är bättre/lättare att förstå.
   + Det finns ett community. En får tips på andras inlägg och kan få reklam för sin egen blogg om en vill.

   - Reklam på bloggen.

   - Få alternativ när en skriver inlägg. (T ex svårare att ändra storlek på texten.)

   - En måste kunna lite kodning för att ändra vissa saker i designen och skaffa de gadgets/widgets en vill ha.

Blogger/blogspot: 
   + Ingen reklam som förstör helhetsintrycket. Hujedamej vad skönt! Eftersom jag inte är intresserad av att tjäna pengar är reklam bara onödigt för mig.
   + Fler alternativ när en skriver inlägg. Här kan en smidigt ändra textfärger och bestämma vilka storlekar bilderna ska ha.
   + Trots att appen inte fungerar kan en lätt få hit bilder från mobilen genom att dela dem i Google+.
   + Det är lätt att fixa en personlig design även om en inte kan kodning!

   - Det dåliga med blogspot är att bilderna ser lite suddiga ut om en inte klickar på dem...
   - Och att det inte finns ett community på samma sätt som på andra portaler.
_______________________________

Nu är jag väldigt sugen på att testa nouw också, bara för att se hur det funkar. Jag vet att två av mina klasskompisar bloggar och de båda har nouw. Dock känns det som om varken blogg.se eller nouw passar mig, för jag sysslar inte med foto, mode, skönhet, mat, träning, hälsa eller familjeliv. Mitt bloggande är lite mer uppochnervänt och mindre fräscht och fint... x)

Har ni några erfarenheter från olika bloggportaler?

Välkommen till Fluffpartyt!

Den här bloggen startade som en bokblogg, men från och med nu är den en Allt-och-inget-blogg! Det betyder att den kommer innehålla några bokrecensioner, men mest vanligt crap om kreativitet, skola, fandom och livet.

Jag är osäker på om jag överhuvudtaget har någon läsare, men whatever! Bloggskrivandet är mest för mig själv och ni som faktiskt orkar läsa ska få en varsin glittrande stjärna med valfri doft som belöning. <3

Tvåtusensexton och Böckerna

Under 2016 läste jag 30 böcker. Hur har det gått till? Jag läste ju nästan aldrig i höstas?! I jämförelse med de senaste fyra åren så är 30 ganska lite, men ändå inte jättelite. Snittet är ungefär 39 per år.

Årets bästa läsningar måste vara Den utvalde av Lois Lowry, Du, bara av Anna Ahlund och Carry On av Rainbow Rowell. De två sistnämnda är de jag minns bäst. Du, bara får ett plus för att Ahlund är så cool och Carry On är godis för oss som råkar shippa karaktärer som aldrig blir canon.

Jag orkar sällan läsa böcker på engelska, men 2016 läste jag tre; Just in Case av Meg Rosoff, Cursed Child och Carry On! Tog mig även igenom Potilla av Cornelia Funke, som är en barnbok (9-12) på tyska.

Filmer är något av det bästa som finns på den här jorden, men jag glömmer alltid bort vilka det är jag har sett. Nu i skrivande stund minns jag i alla fall Fantastic Beasts, som jag såg på premiären ihop med ett helt gäng kompisar från skolan. På svenskan såg vi The Intouchables och på tyskan tittade vi på Das Leben der Anderen.

Das Leben der Anderen hade jag och flera andra i tyskaklassen sett redan i högstadiet, men det gjorde inget, för den är väldigt sevärd.

Det var 2016. Nu är det 2017 och än så länge har jag läst så mycket som noll böcker...

De vandrande städerna av Philip Reeve

Det här är inget annat än en dystopi där vår moderna teknik är bortglömd istället för överutvecklad. Tekniken som har överlevt är i steampunk-stil. De använder alltså saker som luftballonger och luftskepp, vilket jag tycker om. Fenomenet vandrande städer hade jag inte hört talas om innan, men det fungerade också bra i den här boken. Jag tror dessutom att många svenskar kommer ihåg boken tack vare att titeln är så udda!

När jag läste boken första gången (för minst fem år sen) förstod jag inte allt. Det enda jag mindes var att Londons (vandrande) avloppssystem var hemskt. Det gjorde tydligen starkt intryck på mini-Ull. Den här gången var det i alla fall lättare att hänga med i svängarna och ibland blev jag riktigt fast.

Boken är rätt rolig. Till exempel får man veta att större delen av jordens befolkning dog under ett krig som kallas för  "sextiominuterskriget"! Det låter ju faktiskt trovärdigt! (Tyvärr......)

[...] hon var fullt sysselsatt med att riva den till remsor som hon använde till att förbinda sitt skadade ben.
"Hallå!" sade han. "Det där är en av mina bästa skjortor!"
"Jaså?" svarade hon utan att titta upp. "Det här är ett av mina bästa ben."

Negativt:
 - Jag kunde förutse vad Törnskatas högsta önskan var lååångt innan författaren avslöjade det.
 - Ibland kändes boken lite väl lång och händelserik.
 - Det märks att den är skriven för evigheter sen (utgiven 2001), för den moderna tekniken som befolkningen gräver fram är 90-tal och inte 2000-tal...
 - Jag är besviken på att en och annan karaktär som hade mycket potential för att bli en framtida huvudkaraktär bara eliminerades hänsynslöst. Inte ok! 

För övrigt är det en bok jag verkligen rekommenderar. Jag måste läsa fortsättningen snart.

Skarven av Sara Lövestam

Nu var det ganska länge sen jag läste den här, men jag minns att den var spännande och lite rolig, politiskt korrekt och fin. Det som skiljer Skarven från andra böcker med transpersoner i huvudrollen är att den här innehåller mycket mer spänning. Alltså spänning som inte har med transidentitet att göra. Dessutom får man inte bara veta Johannas tankar, utan också Ludde och Olivia får tid till att berätta sina hemligheter och därmed göra boken lite djupare.
_____________________

— Nej, för den delen, säger Skarvmannen. Nej, det är inte mitt jobb att samla bajs.
— Nähä?
— Det är min hobby.

_____________________

Det är lite kul att Johannas pappa kallar Johanna för Yohio (för att hennes hår också är blont och rosa). Jag undrar hur många av läsarna som egentligen minns vem Yohio är. x) Det är nu fyra år sen han var med i Mello med blont hår.