Det är juni på fredag

Alltså jag VET att det är juni i övermorgon, att balen är på nu lördag och att det är mindre än 20 dagar kvar till studenten. Ändå blir jag sjukt förvånad varje gång någon påpekar det. Det var ju nyss måndag?? Det var ju nyss Poetry Slam SM??? Det var ju nyss april????

Som vanligt är jag ganska lugn inför allt som ska hända. Jag är inte nervös eller stressad, trots att jag har en hel del kvar att fixa. Jag tar allt som det kommer, bara. Framför allt ska det bli kul med alla event. Det är kul att umgås med vänner, pyssla, festa och vara med om nya grejer.

Närmast är som sagt balen... Jag har bara varit på en bal innan. Det var en julbal i januari, ihop med en massa queera Harry Potter-fans. Det fanns knappt ens en klädkod, utan målet var att ha kul och känna sig fin på sitt sätt. Den här balen kommer vara helt annorlunda. Tyvärr. Det är nästan komiskt hur himla malplacerad jag kommer känna mig. På grund av klädseln, mest. Jag vill liksom följa normer, men jag lyckas inte ens när jag faktiskt försöker...

Tror att det kommer bli bra, ändå. Jag skiter i värmeböljan, det faktum att halva stan kommer titta på en och att jag kommer vara sämre klädd än alla andra. Jag kommer vara bekväm ändå. Igår hade vi valsträning inför balen, och även om det var varmt som in i helvete så var det ganska roligt.

Lördagar

Om exakt en vecka är jag på bal. Studentbal.

Veckan efter det är det studentkarneval på lördagen.

Och lördagen därpå tar jag studenten.

Holy shit. 

Den här lördagen har jag bara varit ledig, i alla fall. Jag har gått på promenad, färgat håret och druckit saft. Gick upp klockan sju, så nu är jag astrött. Ska nog sova snart.

Som stjärnor i natten av Jennifer Niven

"Jävla freak", hör jag Amanda muttra när jag går ut. Av misstag råkar jag slå ena armbågen i dörrkarmen och sedan dunkar jag i den andra också, för säkerhets skull.

det är SÅ. ORÄTTVIST. att inte alla får må allmänt bra
psykisk ohälsa och mobbare och en stor del av samhället kan slänga sig mot en väldigt vass vägg


Den här boken kan också slänga sig i väggen, lite löst i alla fall. Den började okej. Lite småtråkig. Språket är väldigt bra, men ganska vanligt liksom. Och miljön är amerikansk. USA är överskattat.

Sen började jag gilla huvudkaraktärerna och storyn. Jag sträckläste halva boken istället för att göra viktiga läxor och både skrattade och grät och var arg. Det är bra. Böcker ska väcka känslor. Men de fem sista kapitlen är väl lite cheesy ändå? De är typ nödvändiga för att en själv inte ska känna sig helt förstörd inombords, men ändå. Det var lite too much.

Boken är väl bra, men jag gillar den inte så mycket. Önskar mest att vissa saker aldrig någonsin hade hänt.

Ett Brutalt Ärligt inlägg om Poetry Slam

Jag vet att Poetry Slam är en tävling.

Jag vet att jag inte är en tävlingsinriktad person.

Jag vet att de som deltar i de första uttagningarna tävlar om platser i SM.

...Men ändå anmälde jag mig till uttagningen i Tranås och ansträngde mig för att vinna...

The one and only reason:

Pengar.

Student och körkort kostar skjortan och jag har inget jobb just nu, så jag satsade på poesi istället. Ju mer jag läser, desto mer erfaren blir jag, och chansen att jag får gig i framtiden blir större. 

Jag blev alltså riktigt glad över att vinna tävlingen i Tranås. Men jag väntade mig inte alls att gå hela vägen till SM... Ville egentligen inte tävla i SM, av två anledningar:

1) Kände mig forever alone. (Vem skulle jag hänga med? Hur skulle jag bo?)

2) Kände mig stressad. (Hade för många läxor. Hade för få bra dikter.)

Jag åkte alltså till SM med en trött hjärna och låga förväntningar. Hela jag var verkligen fett deppig. Så ni kan ju räkna ut själva att helgen blev extremt mycket bättre än väntat. De flesta andra som var där hade antagligen peppat och sett fram emot SM ganska länge, men för mig blev det som världens bästa kärleks-käftsmäll att komma dit. Jag kan fortfarande inte sova ordentligt om nätterna för att jag är så full av hype och bra minnen.

Ibland är det bra att behöva extra cash, apparently.

Kära jävla poeter

Den här långhelgen fick ett vanligt hotell i Jönköping känna på hur det är att inhysa över 50 poeter på en och samma gång.

Fan vad kul det måste ha varit för dem.
Fan vad kul vi hade det.
Jag har inga ord.



Eller jo, det har jag ju. Jag har massor massor massor av ord. Och konstiga tårar. Och fånigt genuina leenden när jag sitter ensam på bussen hem.




Den här långhelgen fick jag känna på hur det är att bo på ett hotell i Jönköping i fyra nätter. Jag fick uppleva mitt första SM i poetry slam, lära mig jättemycket mer om poesi och träffa massor av coola bra människor. Jag gick på workshops och gick på stenarna som kantar Vättern. Jag gav applåder och komplimanger och fick applåder och komplimanger. Jag kände mig fett awkward och kände mig fett awesome. Jag fick en ny, väldigt positiv bild av Jönköping.

Men
men
men
jag hade inte väntat mig allt detta. Mina förväntningar hade varit jättedeppiga och trötta. Ska skriva ett Brutalt Ärligt inlägg om det imorgon. Heh.

Introverta personer som gillar party, finns de?

Yes we do!

Jag är definitivt introvert. En liten nörd som tänker först och talar sen. Talar ofta inte alls. Och när jag väl talar så blir det lätt fel. Har svårt för att få vänner, har en barriär mellan mig och alla andra, jobbar gärna ensam och är fenomenal på att bli trött. Men samtidigt tycker jag det är drittkul med andra människor.

Och partyn. Jag gillar kvällsluften, ljuset och den höga musiken. Om det nu är ett sånt party. Det kan också vara ett fandomhalabaloodansparty eller en spelning. Det kan vara en folksamling på torget vid midnatt på nyårsafton. Det kan vara en förfest. Det kan vara med eller utan alkohol. Jag gillar det mesta. Jag har bara tre krav. 1) Ska känna mig trygg bland folket. 2) Det ska inte vara awkward. Inte ett släktkalas. 3) Ska inte tvingas att mingla. Jag tycker bara om mingel ibland.

Överlag verkar det som om introverta personer tenderar att inte gilla fester och partyn. Många är trötta på den extroverta normen, kan inte dansa utan alkohol och går hem tidigt. Och det är hundra procent okej. Men det finns också töntar som jag. Som bara "fuck it" och deltar i partyt på mitt sätt. I utkanten men ändå inte utanför. Utan skam.

Enklast är nog att gå på såna där untz-untz-untz-teaterrök-discoljus-nattpartyn. För de är egentligen inte en social grej för mig. Att vara social är att vara närvarande, men på såna partyn handlar det mer om att försvinna. Att försvinna i energi. Det är nice.