Utomhus

20 april 2018, efter tjejkväll med bowling och tacos

De: "Du får inte gå hem själv!"

Jag: "Men jag vill!"

"Men det finns farliga människor och saker och djur där ute."

"Men klockan är bara elva. Och det är bara genom skogen ju, det är jättekort."

"Men du får skjuts hem."

"Men jag vill gå. Jag behöver... ventilera mina lungor."

"Men du får inte gå."

"Jo."

"Nä."

"Jo."

"Nä."
"Hmm okej"

...Det slutade med att jag blev skjutsad en bit, men promenerade den sista kilometern hem. Jag gick under gatlyktorna. Under stjärnorna. Under månen, som var väldigt tunn på den kolsvarta himlen. Och till en början var det lite läskigt. Jag hade liksom ingen skyddande jacka med luva, utan gick i bara kortbyxor, keps, tunn cool skjorta och en töntig scarf. Men så satte jag på musik. Och snurrade runt på den öde asfaltsvägen. Och tänkte på naturen.

Tänkte på livet.

Jag har typ blivit en sucker for adventure. 

Titta på det här, till exempel. ^ Ett träd i en å i en stad som heter Uppsala. Vi hade inte planerat att gå dit. Vi visste inte ens att platsen fanns. Vi bara gick på promenad, hittade trädet och bestämde oss för att gå balansgång ut på grenarna. Och så satt vi där ända tills det började kännas för kallt. Det var så bekymmerslöst och enkelt. Andra människor kanske inte klassar det som en upplevelse™, men för mig var det äventyr av toppkvalitet.

Det tänkte jag på när jag gick hem genom aprilsommarnatten igår. Och sen när jag väl hade kommit hem satt jag ute på staketet en stund. Tänkte på andras liv. Tänkte på all ohälsa jag ser. I skolan och i vänner och i människor jag inte känner. De förtjänar så mycket bättre. Varför är livet så orättvist

Jag satt där på staketet i mörkret tills det började kännas för kallt