Harry Potter and the Cursed Child av JK Rowling, John Tiffany & Jack Thorne

Jag har läxor och sånt, ni vet, men när jag kom hem från skolan en måndag tänkte jag läsa lite ur the Cursed Child. Just då hade jag knappt läst hälften. Jag tog lite oboy ... Började läsa ...

... Och kunde inte lägga ifrån mig boken (tro mig, jag försökte) förrän den var utläst. Här kommer
1) En lagom spoilerfri recension 
Harry Potter and the Cursed Child är helt klart läsvärd. Jag har sett att en del fans dissar manuset. Jag är inte en av dem.

Att läsa ett manus istället för en vanlig, hederlig Harry Potter-bok bekom mig inte. Det blev lite konstigare och inte riktigt lika levande och djupt som vanligt, men det spelar ingen roll. Karaktärerna och storyn kom ändå fram på ett schysst sätt.

I början fick jag den där fanfiction-känslan som folk har snackat om. Jag tror dock inte att det beror på berättelsen i sig, utan på det faktum att vi potterheads har varit utan nya verk så himla länge (Pottermore räknas inte). Vi är helt enkelt ovana vid att ha en hel, ny historia som är canon. Kanske. I alla fall blev jag allt mer såld på boken ju längre jag läste.

Jag ska inte spoila för mycket, men jag kan säga att det gick upp och ner i min själ heeeela tiden. Jag gillade vääärlden, magin, humorn, dramat, spänningen och allt sånt, men jag avskyr tidvändare. För de är så himla jobbiga. De bara ställer till det och gör allting mycket mer omkullkastande och svårt. Det är svårt för mig som läsare att stå ut med sådana svåra saker. Ah.

2) En recension med små spoilers
Vad som var bäst:
  -  Att vi får lära känna Snape och McGonagall bättre. Snape är knepig. Ingen lärare ska komma undan med att skrämma elever, men ibland är han en hjälte. Jag gissar att han har behövt kämpa mycket psykiskt.
  -  Att Albus och Scorpius är vänner. De var tvungna att bli det. Annars skulle jag bli besviken.
  -  Rons humor. Jag hade glömt bort hur härlig han är!
  -  Det faktum att D visade sig vara ond. Jag ba WHAT the fucking hell kommer hända nu och behövde gå och hämta ett till glas oboy för att ha tid att andas lite.
  -  Jag gillar goda slut. Det här var ett lagom slut. Dock ville jag ha MER! Skulle vara jättefint att få lära känna Rose, James, Lily och kanske Hugo också. Fast det är snällt att låta dem vara vanliga, anonyma ungdomar ibland.
  -  Familjekampen. Alltså att nedstämdheten är en del av berättelsen. Det är bra, för det skapar djup. Även magiker är människor.

Vad jag ogillade:
  -  Tidvändarnas rena existens.
  -  Den gyllene trion (Hermi, Ron, Harry). Visst, det var meningen att man skulle ogilla Harry. Det var en del av berättelsen, liksom, men holy Hagrid vad de var jobbiga. Minns dock inte riktigt varför jag tyckte så, men var definitivt bipersoner och inte huvudkaraktärer.
  -  Jag gillar inte Harry. (Ogillar honom så mkt att han får en egen punkt.) Kanske borde jag tycka att Albus och Scorpius är jobbiga som inte vill snacka med sina föräldrar, men jag tycker inte att de är jobbiga. Istället tar jag deras parti. Jag är ju nästan som dem.

I mitt namn - en bok om att vara trans av Moa-Lina Olbers Croall

(Läste för ut för några veckor sen.)

Här är en lista på saker jag uppskattar med boken:

• Den är ny och inte gammalmodig
• De personliga berättelserna är intressanta att läsa och är fint skrivna
• Olika personer har intervjuats (till de personliga berättelserna). De har olika ålder, bakgrund, erfarenheter, identiteter osv.
• Det finns en massa olika tips! Bland annat tips till cispersoner. Tips till transpersoner som vill utredas. Tips på böcker. Ordlistor. ...
• Några av personerna som har intervjuats har jag träffat irl och de är mkt coola! Kul att se dem vara med i en bok <3
• Boken är kort (omkring 200 sidor) och lätt att läsa
• Bokens färgtema är lila. Min favvofärg yay

Saker jag inte tycker lika mycket om:

• Typsnitten och textens stora storlek i vissa avsnitt var svåra att läsa. Mest för att jag inte är van vid dem, antar jag, men det störde min läsning. 
• Ibland var texten lite väl lättläst. Så där förenklad så att formuleringarna såg lite fula ut.
• Och jag är nog inte så bra på att läsa fackböcker. Inte ens I mitt namn. Fack fångar mig inte.

För att inte avsluta med det negativa kan jag dela med mig av av den enda bilden jag tog när jag läste boken. Tummen upp till estet!

"Och så vill jag rida ponnyer på Färöarna."

Om jag var din tjej av Meredith Russo

En bok som handlar om kärleks-, vänskaps- och familjeproblem i amerikanska Södern. Tonen känns typisk för tonårsböcker, men berättelsen är inte som de flesta andra historier om förälskade tjejer på high school. Grejen är att den här boken är queervänlig. Huvudpersonen Amanda är en (inte heteronormativ) transtjej och några av de vanliga personerna hon träffar visar sig vara queer, de med. Detta betyder dock inte att hela Amandas omgivning accepterar henne. Hon flyttar till en ny stad där ingen känner till hennes förflutna, vilket både är bra och dåligt för henne.

Jag tänkte först att jag inte gillade boken. Efter ett tag insåg jag dock att det är språket som är billigt. Vet inte om det är författarens eller översättarens fel. Till exempel upprepades ord på osnygga sätt. Star Wars är översatt till Stjärnornas krig, det står DITT tumblr istället för din (på sidan 251) och vid ett romantiskt tillfälle får vi veta att "stjärnorna tindrade". Vem skriver ens att stjärnor tindrar i en ungdomsroman? Den beskrivningen passar bättre i klyschiga låttexter eller barnböcker.

Pappans snubbighet störde mig också. Jag köpte inte att han var så stereotypiskt macho, men så småningom framgick det varför och han visade sig vara en komplex karaktär!

Boken är precis lagom lättläst och jag gillar att lite allt möjligt kommer upp, såsom kloka tankar om religiös tro, självförtroende, kvinnoförakt och fattigdom.

Många böcker om transpersoner handlar om att komma ut och bli accepterad. Den här handlar snarare om att inte komma ut (eftersom Amanda passerar som tjej) och att acceptera sig själv bland nya vänner. Underbart att läsa om!

Boken är inte världsbäst när det kommer till att utbilda läsarna om verklighetens transpersoner. Till exempel har Amanda genomgått operationer innan hon ens fyllt 18. Det gör dock ingenting, för Meredith Russo har skrivit ett fantastiskt litet efterord där hon bl a berättar varför hon gjorde Amanda till en normativ och icke-utmanande transperson. Hon vände sig också till oss transpersoner med stöttande ord som jag har hört många gånger tidigare, men ändå blev väldigt rörd av. Om jag var din tjej är en fin bok.

"Till mina transläsare: Det är okej om du inte är som Amanda. Hon är inte verklig, men det är du."

Skolan är tjuvar

Skolan stjäl all min energi och tiden springer lika snabbt som Usain Bolt. Sedan senaste bokinlägget har jag läst fem böcker. Har inte ens skrivit upp dem i min fina läsdagbok. Så miserable.

Igår läste jag lite för första gången på många dagar (två veckor?). Boken heter Om jag var din tjej och är skriven av Meredith Russo. Hittils har jag läst en femtedel och jag känner att den inte är en ny favorit. Det förvånar mig inte att boken är Russos debut, men trots bristerna har jag fastnat innanför pärmen. Bara att luta sig mot kuddarna och stirra på ord efter ord från vänster till höger minut efter minut är förstklassig underhållning. Det påminns jag om efter varenda liten läspaus jag har. Så fkn coolt. Älskar att läsa.