Ikon av Yolanda Aurora Bohm Ramirez

Att läsa (eller lyssna på) poesi är svårt. En måste verkligen vara koncentrerad, eftersom varenda ord har betydelse. Därför tog det ganska lång tid för mig att läsa Ikon, men när jag väl orkade läsa så läste jag samma rader om och om igen för att de var amazing.

Jag kan inte riktigt förklara vad det är som gör Yolandas poesi så bra... Men jag gillar i alla fall både språket och innehållet. Dessutom har jag hört Yolanda läsa live och hon/hen är svinduktig, så när jag läste själv så hörde jag såklart Yolandas röst i huvudet. Speciellt häftigt var det att läsa dikter som jag har hört irl, såsom Hur jag kom därifrån och Morgonrodnad.

För visst sa jag att jag alltid har hatat min röst?

Visst sa jag att jag alltid behövt

en domkraft till min höft, ett skruvstäd till mitt bröst;

att mina vågor gått för djupt ända sen dagen jag fötts?

Yolanda är rätt bra på att använda ovanliga ord, så vissa dikter var krångliga att läsa. Men andra ord och referenser förstod jag, och då kändes det riktigt bra.

Det är vida känt att Yolanda är bra på språk och tänker mycket på rytm och rim och stavelser och så, och det märks verkligen. Förebild.

Boken är rätt spretig. Dikterna är olika långa och har olika stilar. Vissa saknar titlar och någon är skriven i bara versaler. Men det är mest nice, och som Yolanda själv har sagt så är detta inte en bok som en behöver läsa från pärm till pärm.

Och sen när vi äntligen gryr om dagen

skrik ut över staden som mistlursfanfarer och säga att:

"Soluppgången och aftonrodnaden

må vara vacker, Aurora, men

du, du är fan fager."

<3