Djävulens fotspår av E.E. Richardson

ETT I ELD, TVÅ I BLOD ...

TRE I STORM OCH FYRA I FLOD ...

FEM I VREDE, SEX I HAT ...

Det var bara en lek, ett test på hur modig man var; djävulens fotsteg, tretton klivstenar, och den du klev på berättade hur du skulle dö. Bara en lek och ingen hade ju någonsin dött av den. 

Men för Bryan är det blodigt allvar. Han vet sanningen. Han har sett Mörkermannen, för Mörkermannen tog hans bror Adam för fem år sedan, när de var ute och lekte i parken. När Bryan träffar två andra killar i sökandet efter Mörkermannen förstår han att Adam inte var den förste som försvann - någon eller något är ute efter barnen i staden ...

Det är min svensklärares fel att jag läste den här boken. Hon tyckte att skräck/rysare skulle bli ett bra tema, så vi gick till skolbibblan och drog ut en massa bokryggar som såg läskiga ut. Jag valde Djävulens fotspår. Den såg ut att vara lätt att läsa.

Skräck är inte min grej. Det är alldeles för mörkt, för läskigt, för hopplöst, för lätt att tro på och givetvis går det inte att sluta sträckläsa (skräckläsa, höhö). Jag undrar vad det är som gör så att vissa inte klarar av skräckhistorier. Är vi för lättskrämda? Har för lätt för att fantisera och få bilder i huvudet? Har svårt för att glömma? Råkar bo på fel ställen? (Jag bor på ett ställe där en inte bör vara mörkrädd.)

I alla fall sträckläste jag boken, som sagt. Hur brukar skräckböcker vara? Jag märkte att karaktärerna i denna inte tog lika mycket plats som i de böcker jag vanligen läser. Ofta är karaktärerna berättelsen. I den här var de istället verktygen.

Djävulens fotspår får ett högt betyg från mig. Speciellt slutet, för historien som alla ledtrådar leder fram till är väldigt intressant. Och hemsk. Rekommenderar till alla som söker en ruskig bok som är lätt att ta sig igenom.

Förresten: Barn. Barn är jättejobbiga, men de är fantastiska. Deras inre världar är så gränslösa. Det märker en när en läser vissa böcker.

Du, bara av Anna Ahlund

Gah. Blä. Uäh. Jag tycker om den här. ♥

Du, bara utspelar sig i ett sommarvarmt Sverige och handlar om John, som blir kär i Frank. Frank är dock redan tingad av storasyrran Carro. Och hon är van vid att få som hon vill.

Det är bara början av boken. Triangeldramat är egentligen ingen stor grej. Mer stort är det som händer i Johns huvud. Och i Franks huvud, för även om det inte är honom vi följer, får vi lära känna honom. Och de är så fina, allihop! John och Frank och Carro och den konstnärliga Elli. De är fina, fastän de gör fel ibland. Och de är färgstarka trots att de är så fina. Det är inget mesigt smör i den här boken, utan historien innehåller vändningar som gör så att läsaren inte kan säga vad som ska hända på nästa sida. Drama är min favoritgenre och tragiska feelgood-böcker är de bästa. Detta är en sådan bok. Inte konstigt att jag gillar den.

Boken utspelar sig i Uppsala på tvåtusentalet och allting är som i verkligheten, utom en grej. En enda liten grej, som samtidigt är jättestor. Nämligen heteronormen. Heteronormen finns inte med! Inte överhuvudtaget! Vill slå huvudet i väggen, för faan, varför finns heteronormen i vårt samhälle? Den är bara jobbig och den här boken visar att den bara är överflödig. På riktigt.

En annan liten grej jag lade märke till är köttätandet. Eller rättare sagt; avsaknaden av kött. De äter ganska mycket. Det är pizza med svamp, macka med ost och gurka, pasta med sås och en hel del annat, men ingenstans nämns något köttigt. Ordet "vegetariskt" nämns inte heller. Som om det är ett överflödigt ord. Det är underbart.

Läs boken! Och berätta om ni hittar något icke-vegetariskt, jag kan ha missat något.

Brb, ska gå och vika tusen papperstranor precis som Frank.

Är en bokblogg som en offentlig läsdagbok?

Halloj alla fina!

Idag när jag satte punkt på den allra sista sidan i min läsdagbok, bestämde jag mig för att göra en bokblogg. Jag vill testa om jag klarar av det och om det kan hjälpa mig att bli mer bokkunnig. För tillfället läser jag inga bokbloggar aktivt, men jag har hittat några som verkar spännande att följa. I alla fall tänker jag inte ha några krav eller riktlinjer med denna blogg, utan kommer bara skriva vad jag känner för.

Detta betyder inte att jag kommer dissa fenomenet läsdagbok. Nope. Jag ska absolut införskaffa en ny, privat läsdagbok med riktiga papperssidor. Rekommenderar verkligen er alla att också skaffa en. För er egen skull. Ni behöver inte läsa andras läsdagböcker eller bokbloggar och ni behöver inte visa upp era läsdagböcker om ni inte vill. De kan leva upp till sitt namn och vara privata, som de flesta dagböcker brukar vara.

Tips till dagbokförandet:

• Strunta i att sammanfatta bokens handling. Skriv istället ner vad du tyckte om boken. Det är mycket roligare att titta tillbaka på. Var genuin när du skriver tankarna. Tänk att ingen annan ska läsa dem och att bara du behöver förstå dem.

• Skriv om boken så snart som möjligt. Betygsätt den med stjärnor, i alla fall. Ibland har jag inte orkat skriva förrän efter några dagar. Då har det varit svårt att komma ihåg hur jag faktiskt kände när jag läste boken och betygsättningen grundar sig mer på minnet än på den faktiska upplevelsen. Seeegt.

• Fokusera på detaljer! Vad var bra? Vad var dåligt? Tröttna inte genom att känna dig tvungen att skriva om allt.

• Bestäm vad du ska ta med. Jag läser en hel del korta, lättlästa barnböcker varje år, eftersom jag har småsyskon som strör böcker omkring sig. De har jag inte ork nog att ta med i dagboken. Jag skriver inte heller upp filmer. Har försökt göra det, men glömmer hela tiden.

Jag önskar mig själv lycka till med bokbloggandet!