En väg som är bättre än andra vägar

Hej jag har rödbrunt hår och 4ever asymmetriska ögon

I skolan kan jag känna mig väldigt trött och trist. Ingenting är kul och det är så KALLT och jag försöker vara glad, men är bara neutral rakt igenom.

På eftermiddagen cyklar jag hemåt ganska nedstämd, likgiltig. Det blir inte bättre av att vägen hem är fyra kilometer och består av 60 procent uppförsbacke. MEN (nu kommer vi till berättelsens stora men) under sommaren har de lagt en ny asfaltsväg genom skogen, för att det ska byggas ett nytt villaområde. Det är typ en omväg, men jag brukar ändå svänga in där, för just nu är vägen helt öde. Möter nästan aldrig någon bil eller människa! (Avskyr själva vägen, dock. Den är asfaltig och omysig.)

Asfaltsvägen tar slut vid ett litet hus. Jag fortsätter förbi huset, in på en liten grusväg. Där! äntligen! är det som om världen förändras. Allt jag ser är moln och träd och åkrar. Jag är finally ensam med lugnet och luften och lättnaden. Mitt hjärta blir till ett utropstecken. Hopplösheten försvinner.

Ibland stannar jag på grusvägens finaste ställe en stund. Lyssnar på musik och tittar på insekter / molnen / snapchat / fåglarna / vinden. Och kanske testar studsen i skorna, tänker på ingenting eller ligger på marken och skriver de här orden. Sen när jag blir hungrig eller kall cyklar jag sista biten hem (vilket är typ 150 meter).

Jag har så tur som bor på landet och trivs här. Hoppas att alla har något som liknar detta; en plats som ni kind of hittade av en slump, men insåg att ni trivs på.