Om orientering

Idag är en sån där vanlig dag som ändå har varit himla bra. Den började med dimma. Sagodimma och inte dementor-dimma.

De första två lektionerna gick fort och sen var det dags för orientering. De flesta kids avskyr det, men jag tycker det är idrottens roligaste grej. Jag gillar verkligen att springa ensam i skogen. Gillargillargillar. Vår orienteringsskog har olika typer av stigar, men mina favoriter än ändå stigarna med massor av rötter och stenar. Där springer jag snabbt och lägger all koncentration på att trampa rätt och inte halka. 

Att följa en karta är också kul (för kartan är skitviktig, trots att jag har varit i den skogen många gånger). Det är som skattjakt. Och jag blev så GLAD över att klara 5 av 5 kontroller. Hade varit ganska nervös över att inte orka på 60 minuter, men avstånden var lagom långa. Jag kom tillbaka efter 58 min. 

Efter idrotten slutade jag för dagen! Åt lunch med friends, cyklade hem och spelade dator med 12-årig bror i flera timmar. Lättsamt.

En väg som är bättre än andra vägar

Hej jag har rödbrunt hår och 4ever asymmetriska ögon

I skolan kan jag känna mig väldigt trött och trist. Ingenting är kul och det är så KALLT och jag försöker vara glad, men är bara neutral rakt igenom.

På eftermiddagen cyklar jag hemåt ganska nedstämd, likgiltig. Det blir inte bättre av att vägen hem är fyra kilometer och består av 60 procent uppförsbacke. MEN (nu kommer vi till berättelsens stora men) under sommaren har de lagt en ny asfaltsväg genom skogen, för att det ska byggas ett nytt villaområde. Det är typ en omväg, men jag brukar ändå svänga in där, för just nu är vägen helt öde. Möter nästan aldrig någon bil eller människa! (Avskyr själva vägen, dock. Den är asfaltig och omysig.)

Asfaltsvägen tar slut vid ett litet hus. Jag fortsätter förbi huset, in på en liten grusväg. Där! äntligen! är det som om världen förändras. Allt jag ser är moln och träd och åkrar. Jag är finally ensam med lugnet och luften och lättnaden. Mitt hjärta blir till ett utropstecken. Hopplösheten försvinner.

Ibland stannar jag på grusvägens finaste ställe en stund. Lyssnar på musik och tittar på insekter / molnen / snapchat / fåglarna / vinden. Och kanske testar studsen i skorna, tänker på ingenting eller ligger på marken och skriver de här orden. Sen när jag blir hungrig eller kall cyklar jag sista biten hem (vilket är typ 150 meter).

Jag har så tur som bor på landet och trivs här. Hoppas att alla har något som liknar detta; en plats som ni kind of hittade av en slump, men insåg att ni trivs på.

Almost

"I'll love you as much as I love nutella!     Almost."

Det är en fras som surrar i mitt bakhuvud typ varje gång jag gillar någonting, men hade glömt bort varifrån jag fått den. Idag hittade jag den igen! I Troye Sivans sång från TVÅTUSENTOLV (2012). Cuteness overload.

Solregn

Hela dagen har det varit ösregn och sol och solregn om vartannat. K ä r l e k  till naturen.

Jag har mest varit inomhus, för är förkyld för tusende dagen i rad. Försökte göra läxor, men det var jättetråkigt, så jag städade istället. Och drack vatten ur en grön glasmugg som är fin i solen.

Lyssnar på Detektivbyrån och vill bli frisk snart, helst NU

H - Höst

Höst. Fint.

Har början av hösten alltid varit så här fin?

Jag lever i en värld där dagarna går fort, men tiden står still. Längtar till lov

I gotta get back to Hogwarts

Kan ni tänka er, det kommer aldrig, aldrig mer bli den 1 september Nineteen Years Later.


i'm going back

bye

(subtitles available)