Brorsan är kung! av Jenny Jägerfeld

Brorsan är kung! är fett grym asså. Den är rapp och realistisk, lättläst men djup. Jag gillar att Måns mamma är en konstig och snäll röstskådespelare, att den läskiga grannkillen Mikkel visar sig vara en jätteschysst kompis och att Måns (från Sthlm) inte förstår skånska så bra.

Boken är skriven ur Måns perspektiv, vilket känns lite otroligt. Han är bara elva, men bokens språk är briljant. Tänker verkligen en elvaåring så? Jag var elva för inte så länge sen, men jag minns inte hurdant jag tänkte då...

En bra grej är att även bipersonerna utvecklas under bokens gång. Barnvakten Nora som pratar tyst och egentligen inte alls vill vakta Måns, visar sig vara en livs levande person efter ett tag. Hon gick från att vara en ingen till att bli en intressant, bokslukande, omtänksam person. Pappans förändring är också betydlig.

Konflikterna är av olika storlekar. Måns pappa är inte som vanligt och vill inte hänga med ner till Malmö / Mikkels skateboardsutmaning fick Måns att blöda jättemycket / Mikkels föräldrar har inte så bra relationer till sina barn / Måns och Mikkel blir bästa vänner, men Mikkel vet inte att Måns är transkille.

Jag tycker att allt knyts ihop mycket fint i slutet och boken får ett plus för att transgrejen är realistisk. Den är viktig, men tar inte över allt. Det framgår tydligt att Måns är mycket mer än bara en person som har en hemlighet!

Carry On av Rainbow Rowell

Kind of a Harry Potter fanfiction. Den handlar om eleverna Simon Snow ("Harry") och Baz Pitch ("Draco"). Simon och Baz har tvingats dela rum i flera år, trots att de avskyr varandra, men nu går de sista året på skolan. Simon plågas av att inte kunna kontrollera sin magiska kraft, samtidigt som han oavbrutet tänker på Baz. Han själv tror att det beror på att Baz är en skitstövel, men vi läsare fattar att han egentligen är kär i Baz och det är jättegulligt!

Carry On är inte alls lika magisk som Harry Potter-böckerna. Rowell fokuserar mer på karaktärernas tankar än miljön, på gott och ont. Mest gott, för både Simon och Baz är intressanta personer.

Det bästa är att:
     ¤ Simon och Baz är sååå söööta och vackra tillsammans. Rowell är bra på det där med kärlek. Om hon hade skrivit Sherlock-tv-serien hade Johnlock onekligen blivit canon...
     ¤ Humorn äger. Det är många roliga moments mellan Baz och Simon + en massa annat allmänt skoj. Exempelvis ordvitsar. Jag älskar ordvitsar.
     ¤ Baz är queer och lätt att relatera till. Till exempel tycker han inte om att äta in front of people för att hans huggtänder syns då. Poor Baz. :(

Simons kompis Penny nämner Sherlock!!

Tyvärr gillar jag inte allt som händer i slutet. Vissa delar förstod jag inte så bra, och vissa grejer känns bara inte rätt... Skitbra bok ändå, med ett fantastiskt flyt, så jag rekommenderar!