måndag 17 december 2018

Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren

"Jag undrade hur ljuset var här inne på Erlings tid. Hur det luktade. Använde folk deo på fyrtiotalet?"

Det här är den första skönlitterära boken jag har läst ut på väldigt, väldigt länge. Därför kanske jag gillar den mer än vad jag borde. Vet inte. Vet bara att jag älskar att läsa och borde göra det mycket oftare. Borde hitta tid och ork, och prioritera det mer.

Det bästa med Norra Latin, förutom att storyn är spännande, är att boken känns nära verkligheten. Nära mig. Huvudkaraktärer är queer utan att det är en big deal och allt är svenskt, men inte svennigt. Och det fanns många roliga, kloka eller snygga meningar som jag ville stryka under. Som vanligt tog det ett tag att komma in i läsandet, men efter några kapitel var jag fast och sträckläste fastän jag egentligen inte hade tid.

"Ibland undrar jag vad barn skulle ha för framtidsdrömmar om vuxna inte hela tiden frågade: Vad ska du bli när du blir stor? Som om att bli stor är det som barn borde fokusera på."

En sak jag dock inte köper är att Tamar och Clea knappt ens har pratat med varandra efter flera månader i samma klass. De är teater-elever, liksom?! De är inte så många i klassen och gör en himla massa övningar ihop ... Men vad vet jag. Det finns säkert skolklasser som är så uppdelade.

"'Tack så mycket', sa Clea med ett leende. 'Jag gillar ... Shit, jag vet inte. Träd?'
Träd! Jag gillade också träd! Då hade vi åtminstone det gemensamt."

(^ ... Fett naiv tanke av Tamar. Men jag kan relatera så mycket.

PS: Jag gillar också träd.)